När jag möter motgångar finner jag ofta en lösning och jag går vidare. Problemet är dock att jag finner kortsiktiga lösningar så problemet flyter ofta upp till ytan återigen och gör sig påmind. När detta blivit ett mönster spricker fasaden jag så ömt byggt upp under åren.

Fasaden runt om mig är falsk men när jag själv går på den utan att luras har jag byggt den bra ändå. För igen runt om mig kommer se det riktiga jag när jag lägger så mycket energi på att gömma "jaget". Tror jag vill vara tjejen som allt löste sig för men verkligheten är den att det är inte fel att ha motgångar och må dåligt då och då.

Och det gör mig inte mer annorlunda än någon annan, däremot måste var och en hitta sin väg ur saker och ting. Problemet med mig är just det att jag håller allt inom mig när jag egentligen inte borde. Men just i stunden tänker jag bara att vad hjälper det att någon annan vet, det är ju ändå upp till mig att lösa det. Det räcker med att jag lever med vetskapen. Nu har jag kommit till den punkt då jag bara tänker....VEM ska jag prata med? Det skrämmer mig att jag inte längre vet det, det betyder bara att jag hållt allt inom mig alldeles för länge.

Så historien upprepar sig, här sitter jag proppad med tankar som bollar i mitt huvud utan att komma ut.

Men det har ju gått bra hittils...så jag fortsätter nog så här.